De små sakerna GÖR skillnad!
Det jag har märkt nu under denna lilla fina tidsperiod är att det faktiskt är de små sakerna som man ändrar i sin vardag som ger större resultat! Det ska inte krävas extremdieter eller bantningspiller, utan små ynka val!
Ett av många småval jag har gjort är att jag har börjat cykla mer. Exempelvis cyklar jag ner till hamnen och hem istället för att ta bussen, det är så himla smidigt! Det tar i vissa fall kortare tid, jag får längre tid på morgonen eftersom jag inte behöver stressa för att hinna med bussen och man vaknar till när man cyklar dessa svalna morgnarna. Finns inget negativt att säga alls om detta!
Jag har även tänkt på att dricka mer vatten nu än innan. Ingen mer läsk alls, det släcker ju inte ens törsten och är hur onyttigt som helst. Sen finns det egentligen mycket godare än lite iskallt vatten när törsten slår till, så det så!
Flertal sådana här småval gör jag hela tiden, nyligen så blir det att ta lite längre promenader med hunden och även att dra ut på mina egna små powerwalks då och då när jag har lite extra tid att döda. Det är så enkelt att välja det goda över det dåliga och det ger ju resultat!
Vem är jag?
Nu är rubriken inte menad som en djup, filosofisk fråga utan detta inlägg ska jag ägna lite tid åt att säga varför jag gör detta projekt. Så, vem är jag?
Jag är ganska kortfattat en väldigt vanlig tjej, men med ett litet lass som jag inte vill bära med mig längre, dvs de onödiga kilona jag har lagt på mig under de senaste två åren. Saken är den att jag vill inte låta som en desperat tonårstjej som ständigt ska klaga "jag är såååååå tjock, måste banta!!" enbart för att få uppmärksamhet. Men jag kom personligen underfund i sommar att jag inte trivdes med min vikt. Den var ivägen för mycket och jag ville bara dölja minsta millimeter, för att jag inte var bekväm i min kropp.
Jag säger inte att jag är tjock, fet eller liknande. Bara att jag har fattat ett beslut om att ändra mitt liv till det bättre.
Men då kan man ju fråga sig var ifrån denna extravikt kommer ifrån? Först så har jag till och från varit lite småmullig, då jag ibland enbart levt på billig skräpmat och godis och därmed tackat nej till middagen hemma. Så, som sagt, skräpmat, socker och läsk har ständigt legat mig varmt om hjärtat. Sedan så har jag under det senaste året tryckt i mig en hel del extra onyttigheter, som en utväg och tröst efter mammas bortgång.
Sen när jag skulle ta tag i allt så fanns det så många valmöjligheter. Man kunde träna på gym, springa, följa scheman och framför allt: hitta rätt diet. Men det där med dieter tror jag inte alls på. Att ett program som har funkat för en människa ska funka för hela världen tycker jag är lite för mycket att hoppas på. Kort och gott så anser jag att man ska ha möjlighet att kunna äta vad man vill och inte behöva sålla bort saker för att man strikt inte får äta ex. ris. Allting handlar om att röra på sig och på det sättet väga upp det man har fått i sig. Jag tror även mer på att göra lite bättre val i vardagen, ex. ta ett glas vatten till maten istället för en cola.
Det är väl lite detta jag också vill visa med denna blogg. Att det ska inte krävas slaviska planer med vilka klockslag du ska äta/träna och i vilken mängd utan enbart lite
härlig motivation!
Ännu en gång vill jag poängtera att jag absolut inte säger att om man väger lika mycket som jag, så tycker jag att denna är fet. Detta handlar enbart om mig och mitt välmående.
1a advent - då och nu
För ett år sedan:
- Hade jag huttit nere i vardagsrummet i vanlig ordning
- Haft en halväten lussebulle i handen
- Haft en hel lussebulle väntandes på kakfatet
- Skulle även ha vräkt i mig x antal pepparkakor
I år:
- Sitter jag i mitt rum i skrivande stund
- Har jag en halväten ostmacka i handen
- Har jag en hel clementin väntandes framför mig
- Har jag endast vräkt i mig tre pepparkakor med mögelost
Är det inte fantastiskt hur mycket som kan hända på några månader? Just nu känner jag att det skulle kännas helt absurt att vräka i mig lika mycket som jag brukade göra för ett år sedan. Jag känner otroligt nog inget sug ens.
(Nu vill jag inte verka som om att jag vill att man bara ska äta sallad och grönsaker. Självklart, så ska man få unna sig, men i måttliga mängder! Detta var något jag hade noll koll på, jag lyssnade inte till min kropp utan jag åt bara för att äta.)
Men på tal om ingenting, så är det så roligt att se att träningen ger resultat! Jag märker redan nu att mitt ansikte börjar få lite av sina drag tillbaka, jag börjar få tillbaka min midja och kroppen känns inte lika slaffsig som tidigare. Dessutom så har jag tappat ännu ett kilo; så nu är jag uppe på ca 5 kilo i viktminskning. Hur fantastiskt är inte detta?! Tänk att det till och med finns hopp för en sådan som mig, att jag äntligen kan gå av tronen som soffpotatisarnas härskarinna och leva det livet som jag verkligen vill. Heja mig!!
Tillsammans kan vi allt!
Jag och min fina vän, Siggelito. Tack gode Gud att man har en sådan vän. ♥
Personligen så tycker jag att man borde ha en träningspartner. Någon som kan pusha dig när allting känns hängigt och jobbigt och någon som delar glädjen av nya prestationer. När de negativa tankarna kickar in så finns denna person och sparkar bort dem innan man ens tänkt klart tanken. Tack och lov så har jag några sådana vid min sida.
För hur klyschigt det än låter, så skulle jag aldrig klarat mig utan mina vänner. Ta till exempel godingen på bilden ovan. Han har varit där jag är nu, d.v.s. en fumlig nybörjare som inte riktigt vet vad man gör och som har liknande mål som jag. Jag är så barnsligt glad att han följer med mig, vilken träning som helst blir ju roligare då! Alla skratt som han bjuder på gör muskelsmärtan så mycket lättare och bättre.
Det är lite därför jag tycker att gruppträning är för härligt, vare sig man har med sig en kompis eller går själv. För jag blir så peppad av att ha hela gruppen där, som går igenom precis de sakerna jag gör och jag blir så peppad av det. Ett stort plus är också att ledarna på mitt gym är hur grymma som helst och hjälper en med alla frågor man har.
Kort och gott vänner; om du känner dig lite osäker och så med träningen så ta med dig en god vän, så kommer det troligen känna flera gånger bättre. Om ensam är stark, hur starka är inte tillsammans då?
Frukt ÄR godis!
Det svåraste jag tacklas med med detta projekt är att sluta med att trycka i mig allt onödigt socker, som min vardag innan varit full av. För de som inte går på min kära skola, så ska jag berätta att skolan är endast ett stenkast från Pressbyrån och Hemmakväll och är man lite extra hurtig kan man knalla iväg till Hemköp och köpa sig diverse godsaker. Sen har skolan ett litet café som alltid finns där för en när vädret är taskigt eller om man inte orkar ta på sig jackan och ge sig iväg. Där kan man även finna de välkända kanelbullarna, som jag har njutit av allt för många gånger.
Så det är en kamp att låta bli att spendera sina slantar på någon chokladbit eller liknande. Istället har jag gripit tag i all möjlig frukt jag har kunnat hitta. Russin, äpplen, bananer, bär - listan blir lång. Men nu när det har gått ett litet tag så märker jag hur detta har gynnat mig. Självklart har jag kvar sötsuget, men nu är det inte lika svårt för mig att välja bort den där översockrade kakan och istället nöja mig med några äpplen eller så.
Självklart kan jag råka trilla dit på något godis, men det smakar inte lika gott längre. För någon vecka sedan blev jag bjuden på en av mina gamla favoritgodisar och fy, så äckligt det var! Nu kände jag enbart den kemiska smaken och istället tänkte jag att det hade varit bra mycket godare att unna sig ett päron eller något. Hur sjukt är inte det, egentligen?!
Jag tror det är otroligt svårt att ta bort ett sötsug bara så där, men jag tror på att väljer man bara lite bättre alternativ. Jag brukar tänka att frukter är ju faktiskt det mest naturliga godiset som inte är fullproppat med kemiska smaker och färgämnen. De är inte enbart i naturen som dekorationer, eller hur?
De gamla jeansen.
Men här, mina vänner, är mina gamla jeans. Det är dessa jag kämpar för. Visst, de må vara lite utdömda på grund av märket och så, men sak samma.
Ska man skriva lite bakgrund varför och så? Jo, men det var så att jag fick lova mamma när jag tjänade in min första sommarjobbslön att spendera mina pengar på ett par riktigt bra jeans med bra kvalitet, eftersom jag vanligen sliter ut jeans med ljusets hastighet. Så det blev dessa godingar. De satt som ett andra skinn och jag kände mig faktiskt hyffsat snygg i dem. Därför kanske ni förstår varför jag fortfarande håller dem kär?
Ska man skriva lite bakgrund varför och så? Jo, men det var så att jag fick lova mamma när jag tjänade in min första sommarjobbslön att spendera mina pengar på ett par riktigt bra jeans med bra kvalitet, eftersom jag vanligen sliter ut jeans med ljusets hastighet. Så det blev dessa godingar. De satt som ett andra skinn och jag kände mig faktiskt hyffsat snygg i dem. Därför kanske ni förstår varför jag fortfarande håller dem kär?I alla fall så har jag bara känt med tiden att de sitter tightare och tightare och nu har det kommit till den punkten då jag inte kan knäppa dem. Trots att jag har varit medveten om att mina vanor inte har varit sunda så tror jag att det var mitt riktiga wake-up call att det hade börjat spåra ur. Så istället för att vara ledsen över dem, har jag gjort dem numera till min motivation och min morot att lyckas - positivt tänkande!
Kanelbullens dag.
Det här är första gången i mitt liv jag inte firar kanelbullens dag med pompa och ståt. Jag ska stå emot alla väldoftande, varma godsaker med all kraft jag har och köpa ett äpple istället.
Annars så känns hela den här grejen med "nyttigare liv" väldigt bra. Det kanske jag inte säger om någon vecka, men starten har varit god och det är inte svårt alls. Första riktiga prövningen kommer bli kanelbullarna. Åh, vad gott det skulle vara med en.
Men dagens nyttiga blir att jag ska åka iväg och dansa lite i vanlig ordning. Dansa må vara den enda aktiviteten just nu som jag gör utan att hänga läpp.
Heja på nu, ikväll eller imorgon ska jag presentera de omtalade jeansen, tjoho!
Min första gymdag.
Åh, herregud. Sedan igår så hade jag enbart positiv attityd inför allt som hade med gym att göra. Kort och gott så vad egot högt och jag gick in med en lika hög haka.
Men ack, så fint gick det tyvärr inte. Det hela startade med att gymmet jag var på idag hade ett slags elektroniskt lås, varav gymkortet var nyckeln. Ingen hade introducerat mig för dessa och jag lyckades låsa in mina grejer i skåpet och stod säkert med panik över att jag aldrig skulle se mina kläder igen. På något magiskt sätt hördes mina böner och skåpet låstes upp.
Sedan började gymmandet. Gymmet hade andra slags maskiner än det jag hade introduktionen på. Så alla inställningar som jag kom fram till igår stämde inte ett dugg överens med maskinerna. Men jag försökte i alla fall, vilket jag är stolt över! Sen efter ett ledset SMS till Amir så lovade han att vara med mig nästa gång och hjälpa mig, sådan ängel är han.
Men trots dagens "misslyckande", så tar jag nya tag; Det SKA till sist gå!
Introduktion
Idag så pallrade jag mig iväg till gymmet (tjoho, vilken underbar start!) och gick på en gymintroduktion. Eftersom jag vet noll om maskiner och reps osv. så var det riktigt välbehövligt! Jag hade en riktigt trevlig "ledare" som gick igenom de mest vanliga maskinerna jättebra och jag fick prova dem och med hjälp av henne hitta rätt vikt och inställningar, superbra! Nu kommer jag troligen kunna inträda gymmet utan att skämmas ögonen ur mig bland alla muskelknuttar.
Imorgon har jag resurseftermiddag och då ska jag pallra mig till mitt första riktiga gympass - spännande!
Tänkte testa lite de tipsen jag fick och sen se om jag för vidare dem på bloggen. Tänkte även att jag ska visa dessa omtalade jeans, men detta får ske först när jag är hemma. Just nu är jag hos Amir och myser lite med en nyinskaffad bok av min kära favoritförfattare John Ajvide Lindqvist - helt klart bland Sveriges författarelit.
Hoppas alla har en kick ass-kväll och sover gott, hihi!
Startskottet.
Hej cybervärlden!
Ännu en gång ska jag försöka ge mig på att blogga. Men inte om min sega vardag som innan, utan den här gången så ska jag blogga om mitt projektarbete.
Vad är då mitt projektarbete kan man undra? Jo, jag har som mål att träna och att i slutändan komma i mina gamla jeans, därav bloggnamnet. Detta kommer bli en mycket underlig resa eftersom jag aldrig tidigare har satt mitt fot på ett gym eller tränat överhuvudtaget.
Sen ska jag (förhoppningsvis) även visa att man inte behöver otroliga dieter eller liknande för att gå ner i vikt. Alla kan, så det så!
Men även om projektplanen inte är till 100% fastställd så kliar det lite i fingrarna och därför tjuvstartar jag nu. Hoppas att du som läser kommer att stanna kvar! Puuuss.
Ännu en gång ska jag försöka ge mig på att blogga. Men inte om min sega vardag som innan, utan den här gången så ska jag blogga om mitt projektarbete.
Vad är då mitt projektarbete kan man undra? Jo, jag har som mål att träna och att i slutändan komma i mina gamla jeans, därav bloggnamnet. Detta kommer bli en mycket underlig resa eftersom jag aldrig tidigare har satt mitt fot på ett gym eller tränat överhuvudtaget.
Sen ska jag (förhoppningsvis) även visa att man inte behöver otroliga dieter eller liknande för att gå ner i vikt. Alla kan, så det så!
Men även om projektplanen inte är till 100% fastställd så kliar det lite i fingrarna och därför tjuvstartar jag nu. Hoppas att du som läser kommer att stanna kvar! Puuuss.
